När jag var liten trodde jag aldrig på tomten.

Trots farsans eviga försök varje jul att ”gå och köpa en tidning” vid fyratiden blev tomten aldrig riktig för mig. Men en gång började jag faktiskt tvivla. Vi brukade fira alla våra jular på landet på farfars torp. En liten röd stuga som låg inbäddad bland snötyngda granar i slutet av en obetydlig grusväg. Det var nästan för gemytligt. Ja, hur som helst hade vi som vanligt tittat på Kalle Anka, delat ut julklapparna och var precis på väg ut till bilen, då hände det…
Bakom lagårn, i dimman som nu låg tät kikade en grå figur plötsligt fram.
Först trodde jag att jag såg i syne, men sedan började figuren röra på sig och
då såg jag vem det var – det var tomten!

Liten kutryggig och iklädd grå filtkläder pulsade han fram genom snöno ch fram till oss. Jag fick inte fram ett ord utan stod bara där och glodde med vidöppen mun. Han ställde ner säcken och fiskade snabbt fram två paket, ett till mig och ett till min bror som såg lika chockad ut som jag. Därefter vände han på klacken och försvann in i skogen bakom lagårn igen. Jag har aldrig fått reda på vem den mystiska tomten egentligen var. Mina föräldrar tiger som musslor och hävdar hela tiden att det var den riktiga tomten. Idag vet jag att det inte är sant men den natten för tretton jular sedan låg jag länge och undrade ”var det tomten eller inte”…

Skrivet av Andreas Ekelund