Morfar född 1925 berättar om julfirandet på 20- och 30-talet.

Min far, född 1893, var torpare på Lönnarp, det som senare blev Änglagård.
När jag var liten minns jag att vi fick gå fram till herrgården och hämta julhögar. Dessa bestod av av två sorters limpa, en brödkaka, en lussekatt, ett pepparkakshjärta samt en pepparkaksgris.

Vi torparungar fick en sådan julhög var, som lades upp på byråklaffen i tur och ordning efter ålder. Vi var sju barn, så det blev sju högar på byrån. Vi fick inte röra något förrän efter jul, och då var det så hårt att det knappt gick att äta utan att blöta upp det.

Vi gick tre km genom skogen på en stig på juldagsmorgonen klockan 5 och fick sedan åka med herrgårdens hästdragna slädar, vägen lystes upp med tjärbloss.
När jag hade slutat skolan fick jag arbete på herrården, jag skötte stallet med ett tiotal hästar.

På julafton skulle jag sätta upp havrekärvar till fåglarna, enbuskar vid varje sida om stalldörren, och så skulle
hästarna ha dubbel havreranson och mer hö än vanligt.
På julaftons middag skulle vi anställda in till herrskapet och doppa i grytan och det var inte så värst roligt för en 16-årig drängpojke med så mycket folk som vi tyckte var så mycket finare än vi, vi hade ju knappast några finkläder, så man kände sig inte så väl till mods minns jag.
Vi fick mycket mat och en sup.
Det var kallt i drängstugan, vi eldade i kaminen. På kvällen var det 30 grader varmt och på morgonen var vattnet i hinken fruset.

På annandagen hade herrskapet gäster. Då fick jag ta hand om hästarna som de åkte efter och plädar och filtar som skulle tas in ur slädarna så att de var varma. Sedan fick jag gå ut i natten när kalaset var slut och spänna för hästarna. Vi drängar fick mat i köket och fick ”nojsa” med pigorna.

Skrivet av Rune Claesson