Varje år sedan jag var en liten kicka har julafton varit årets höjdpunkt. Men sedan förra årets kaosafton har begreppet höjdpunkt tvärvänt. Julafton har alltid stått för clementindoft, knäck mellan tänderna och stearinfläckar på mammas vita linnedukar. 1997 års upplaga av jul drabbades av diverse blesyrer. Det började faktiskt kvällen innan julafton, dan före dopparedan. Pappa skulle som vanligt köpa en gran på torget för att sedan släpa upp den de tre trapporna upp till vår lägenhet. Hissen var som vanligt ur funktion. Jag var hemma och förberedde inför den viktiga klädnaden av vårt juleträd. Den vanliga proceduren med att kolla belysningen, polera de röda kulorna, sätta nya snören i halmänglarna och plocka fram sockerbiten till vattnet. Det vet väl alla att man ska lägga en bit i vattnet man häller i julgransfoten.
Efter två timmar ringer pappa från sin mobil och stönar.
- Granarna är slut! Jag blir tvungen att köpa en tall istället, så det blir ett grönt träd i alla fall.
Naturligtvis var det inte ett roligt konstaterande, men jag tog det med ro. Tänkte i mitt stilla sinne att det nog kommer bli en okej jul ändå.
Efter ytterligare en timme kommer pappa hem, men inte med en tall utan med juckapalm (!) under armen. Även detta tog jag med ro, även om sinnet var en smula upprört. Det kan aldrig funnits granar hos Jesus, men däremot palmer. I sättningen av belysningen satte prov på mitt tålamod, men tillslut hade jag fyllt palmens 13 blad med sammanlagt 24 ljus.
När mamma kom hem från kvällsskiftet på Restaurang Norden, hade hon med sig mat. Det hade blivit mycket över av dagens rätt, välkommen nattamat sådär inför julskinkan och prinskorven.

Jag väcktes av knackningar på min dörr. Det kändes som om jag precis lagt ifrån mig boken, med den låg skrynklig bredvid mig, vilket tydde på att jag gjort som jag brukar. Läser tills ögonen rinner av trötthet och händerna börjar ge efter, som resulterar i att jag sover med boken i min famn. Mamma öppnade dörren. Hon såg konstig ut. Röda prickar täckte kroppen, eller det jag såg av kroppen det vill säga ansikte och händer.
- Mässlingen, sa hon.
- Mässlingen? Jag trodde att du redan haft det.
- Mm, det hade jag också för mig, men tydligen inte.
- Smittar det?
- Ja, men det är ingen idé att du aktar dig nu. Du har nog redan blivit smittad.
Jag började redan stryka i min almanacka. Ingen resa till Sälen och inget nyårsfirande.

Vid lunch kände jag hur det kliade frenetiskt på armen. Mycket riktigt, där satt några äckliga röda prickar. När jag tittade på andra armen kunde jag se fler prickar ploppa upp. En efter en. Vad är det som händer? Jag hämtade farmors gamla förstoringsglas för en närmare undersökning.
- Mamma, det rör sig!
- Du måste se fel. Mässingsutslag rör sig inte.
- Jamen kolla då.
Genom förstoringsglaset fick min mamma se de små, små svarta djuren inuti det röda utslaget.

På sjukhuset visade en sköterska in oss i ett undersökningsrum. Hela familjen satt och kliade sig på diverse ställen, medan vi väntade på doktorn.
- Vilket härligt sätt att tillbringa julafton på, konstaterade min far och kliade sig frenetiskt på vaden.
- Jag har förträngt att det är julafton, sade mamma. Undrar vad det är som händer oss egentligen?
En tomtemaskklädd läkare klev in genom dörren. En doft av pepparkakor och glögg kom emot mig när han svepte förbi.
- Hur var det här då?

Hela familjen blev placerad i samma sal, eftersom vi smittade och det rejält. Där låg vi mellan vita sjukhuslakan och tittade när Bengt Feldreichs röst illustrerade Benjamin Syrsa. Vid fotändan hängde journalen med diagnosen Okänd smittsam virussjukdom, troligtvis från Sydamerika. Kort inkubationstid. Uppkomsten har lokaliserad till familjens nyinköpta juckapalm.

Det visade sig att pappas julgranssubstitut hade tagit med sig en bonus från sitt hemland. Dock var det ingen virussjukdom utan sydamerikanska löss. I år har vi varken gran, tall eller juckapalm. Julafton blir sig aldrig mer lik igen.

Skrivet av Tina Filipsson